Jag måste börja skriva igen. Var på ett seminarie idag och fick höra f.d. GU-studenter som idag jobbar på FN el. dyl. berätta om hur vägen fram till idag sett ut. Väldigt intressant, viktig input för en som fortfarande inte vet vart målet av denna nyss startade resa skall bli. De pratade om vikten av att skriva för att bli bekväm med detsamma, och jag åmindes mitt forna bloggjag. Vissa nätter känns det bara så bra att skriva. Just eftersom det är så mycket pliktskyldigt skrivande iom skolan just nu tror jag att jag mer än på väldigt, väldigt länge faktiskt behöver en ventil, någonstans att bara tömma skallen på ord. Det var ju det detta en gång vad, och jag saknar faktiskt den tiden. Det är en annan tid nu, men orden har alltid flutit relativt lätt, och jag vill att de ska fortsätta göra det. Ingen nattlig vy över Göteborg kan någonsin ersätta ord som måste få komma ut. Jag måste börja skriva igen.

Kan. Inte. Sluta. Lyssna. Så. Jävla. Vackert.

Insåg att fem månader förflutit sen jag skrev här senast. Fem månader, och jag kan nog fortfarande inte förstå att jag faktiskt ännu en gång är student, denna gången på universitet och väljer more or less att läsa vad jag vill. Det känns ovant, och jag har nog svårt att vänja mig vid identiteten som student. Hösten har faktiskt kommit att bli en av de bättre de senaste åren, med dagar som allt som oftast fyllts med intressanta föreläsningar såväl som en berikande vardag i varmt sällskap. Jag kämpar fortfarande för att uppnå struktur och ramar för vardagen, allt för att undvika det okontrollerade kaos som så lätt uppstår när göromålen blir fler än ett. För tredje kursen i rad kämpar jag med ett konstant eftersläp vad det gäller läsningen, något som är det som kommit att sinka mig mest vad det gäller skolgången. Disciplinen för att faktiskt läsa såpass mycket som jag bör ha finns inte alltid. Får mitt lata jag övertaget kommer jag aldrig kunna känna mig ledig.

Jag minns nostalgiskt tiden då orden flöt, hur jag kunde uppnå sinnesfrid genom att låta fingrarna dansa över tangenterna. Det känns inte alls lika naturligt när jag skriver nu. Kanske är jag bara ringrostig. Kanske tillhör det en svunnen tid, det här med att vika ut sig emotionellt. Kanske har jag bara funnit nya ventiler för det som måste ut. Jag vet bara att jag ibland kan tänka på detta skrivandet, och känna att det fyller en fin, nästan vacker funktion. Jag tycker om det, även om det ibland känns som att jag släpper in människor närmare än jag egentligen önskar. Det är en balans, och det finns en svårighet i att blogga anonymt, och skulle jag göra det skulle det hela ändå förlora sin poäng. Nej, orden är fortfarande viktiga, men de finner sitt utlopp på andra håll.

Det som på något sätt tränger mig och upptar tankeverksamhet är vänskap, och den inneboende viljan att vara överallt och med alla samtidigt. Detta har de senaste månaderna varit svårt att få ihop livet som helhet med alla dess önskade biståndsdelar, mycket på grund av dålig planering. En känsla av att aldrig vara riktigt ledig gör att det inte alls känns lika lätt att “unna sig” att vara social. Det blir den lilla studiebubblan, just för att det är praktiskt, och det dåliga samvetet. Riktig vänskap består ändå, det vet jag, och jag har tagit upp det med personer under hösten. Men känslan som förföljer en, att aldrig vara fullt så närvarande, intresserad och engagerad som jag önskar vara, den är svår att släppa.

Jobbar på rutiner. Inbillar mig att våren löser allt.

Känns skumt, men från och med imorgon är jag student. Egentligen från onsdag då skolan börjar, men imorgon blir det någon form av kickoff (med någon form av uppdrag på stan har jag läst mig till) med efterföljande barhäng på kvällen. Vet inte alls vad som kommer hända, men jag ser fram emot det och tror det kommer bli trevligt. Så konstigt bara, och jag bävar inför ett liv med stram budget. Samtidigt ser jag fram emot att få betydligt mer perspektiv på saker och ting, och i smyg tycker jag faktiskt att det är lite spännande att se hur det kommer att gå med den där ekonomin egentligen. Jag upplever nog det hela som ömsom spännande, ömsom läskigt, just eftersom det hela känns så ovisst och diffust. What to expect? No idea. At all.

Bläddrar igenom gamla blogginlägg. Gamla, gamla blogginlägg, sista halvåret på kompromissen. Saknar orden som “kom till mig” på ett annat sätt än jag upplever att de gör idag. Kanske var det tillvaron och tankar som tänktes fritt som målade ordtapeten, jag vet inte. Det lekfulla i att känna och tänka och skriva diffust. Det var verkligen lekfullt och roande, även om det många gånger kändes ansträngt. Det är lite så jag vill skriva, vardagligt och filosoferande, men också (kanske varvat med?) kortfattat och luddigt. Jag jobbar på såväl inspiration som förmågan, och jag vet ju att den har funnits i mig förut. Borde väl inte vara någon omöjlighet att hitta tillbaks?

Nä. Imorgon är en ny dag, dag ett. Jag måste fundera vad jag ska ha på mig. Första intrycket. Säger allt, till en början. Tänker gå till Linné med mitt öppnaste sinne imorgon, och bara lapa i mig nya intressanta människor. Nu kör vi!

Jag är efter någon dags återhämtning, familjesammankomst och sommarfest åter i Göteborg, och nu lär det nog dröja åtminstone ett par månader innan jag åter far till Dalom. Lever fortfarande på den fantastiska Way Out West-veckan, och gårdagens sommarfest kändes lätt konstig, men det kändes ändå fint att vara där mitt i det hela, trots att huvudpersonen saknades. Jag tror vi var många som reflekterade över det igår (även om det inte pratades så mycket om det), det kändes viktigt och fint att samla alla vänner och bekanta. Det kändes i synnerhet för mig, som inte kunde komma på begravningen, viktigt att vara där, och att med min blotta närvaro på ett eller annat sätt minnas och hedra. Det blev en fin kväll.

Nu återstår det sista jobbveckan innan verkligheten sätter igång. Har haft mycket att göra de senaste dagarna som ska fixas iom skolstart. Lägg därtill en flytt och en stulen väska, och listan fylls av småsysslor, som tillsammans bildar en ganska lång lista. Jag vet fortfarande inte vart jag ska bo mellan de sista dagarna i augusti fram till första september, men jag har ännu någon dag på mig att ta reda på det. Kanske lever jag lite för manana, men jag orkar bara inte stressa upp mig över saker jag vet alltid ordnar sig.

1 september börjar skolan. Två dagar innan börjar “Mottagningen” och alla inskolningsaktiviteter. Jobbar såklart måndag tisdag, men jag ska nog lyckas byta bort dem. Det ordnar sig. Måste det. Hösten blir fin. Jag ser framåt. Ser ljust mot vintermörkret.

Wow är över, vilken helg. Sjuk nöjd att ha jobbat innan. Russinen ur kakan.

Regn och rusk. Världskulturmuséet, JJ och dans. Promenad från Korsvägen, dyblöt.

Fredag, frisyr. Jens var verkligen fantastiskt, verkligen, fantastiskt. Kunde inte ha haft en bättre start på festivalen. Gles publik, men varm Jens. Inflation i sällskap. Sprang emellan. Ångesten band vs finhäng utanför. Ändå ganska nöjd. Magisk Jonsi, moment. Rask promenad till avenyn, Vit päls och björnar. Varmt.

Lördag, tramsessions, Ika Nord, vin. Peppen. Håkan och kärleken. Finaste människorna. Lite av allt, löpning till Annedalskyrkan. Otålig väntan. Christopher Sander och en magisk bergochdalbanan. Dans fram till ljusning. Promenad och sova på bussen. Bussar.

Tack för den här veckan. Kommer nog bilder inom kort.

Det åskade nyss här utanför. Helt plötsligt! Vädret ikväll har varit helt sjukt. Var efter en jobbdag hemma hos Marie nu ikväll, min eventuella nya sambo. Vi letar bostad ihop, och ska och kika på en lägenhet tillsammans imorgon kväll. Spännande. Gjorde en tackofarväl och drog vidare hem. Lyssnade Sommar i P1. Sval sommarkväll, men inte kallt. In i lägenheten, stängde av musikspelaren. Hörde regn. Plötsligt regnade det, något jag inte på något vis märkte nalkades när jag rörde mig inåt. Och så uppehåll. Och plötsligt åska på det. Skumt väder, men jag älskar verkligen regnet denna sommaren. Älskar. Ljudet och den behagliga kylan, den behagliga vätan och känslan.

Jag kom in på Globala Studier. Det jag ville, det jag hoppades på, det jag kämpade för att kunna komma in på genom att prestera på högskoleprov. Besvikelsen över 1,4 som inte var 1,5. Axelryckningen över att det får gå som det går. Den uteblivna reaktionen när jag hamnade som andrareserv. Och nu inne. Var är extasen? Var är den galna känslan om något riktigt häftigt? Jag tror inte att den kommer att infinna sig, även om jag nog är rätt säker på att smygpeppen kommer att smyga på när det drar ihop sig. Preliminärnöjd.

Imorgon stundar tvättid på förmiddagen. Sen jobbet jag trivs på, och därefter halvmotiverat besök i en lägenhet. Skadar inte att kika? Blir nog bra. 

De senaste två timmarna har jag ägnat åt att blogga. På dsfc’s blogg. Plitade ihop en sammanfattning om spelningen jag var på i torsdags, en recension jag i slutändan ändå inte är särskilt nöjd med. Men här är den i alla fall. Puss.

Okej, jag ska ärligt erkänna att jag med halvdant intresse följt Way out west’s nyhetspubliceringar och bandsläpp. Då denna sommaren inte riktigt blivit som jag tänkt, har liksom det där intresset för att plita ihop hur jag kommer att tvingas springa mellan scener och vilka band jag tänker mig att se helt kommit av sig. I synnerhet som jag bestämt mig såpass nyligen för att dra på festi-Slottskogen.

Och jag blir gång på gång överrumplad när jag får frågan “Jamen vilka band spelar då?”, och stammar fram något i stil med “Ja, alltså, Jens Lekman kommer, MIA, The XX… Håkan. Iggy också.” Och jag känner inte att jag är beredd att gå över lik för att se några av de band som skyltas med störst font, även om det såklart kommer bli fett att traska förbi såväl Pavement som Iggy.

Men det där med “unik Sverige-spelning” har sällan varit något som klingat fantastiskt i mina öron. Kanske är jag bara smal och svensklyssnande, men när jag så ögnade igenom samtliga akter och fastnade för “Christopher Sander med vänner” kändes det som om något inom mig hoppade till. [ingenting] må ha varit förra årets största besvikelse/sömnpiller, men när upplägget är ungefär som Hajens förra året - sent sista kvällen, och troligtvis kommer det att bli väldigt intimt. Gissar att det blir en sån där spelning man går på och liksom svävar ifrån när det hela är över, eller något man dissar för man är trött eller vill efterfesta. Vi får se.

Denna hade jag dock inte upptäckt förrän nu, och då är den över ett år gammal. Hur gick det till, egentligen?

Jag tror jag officiellt kan titulera denna dagen till en dålig dag. Dålig känsla, grått väder. De spelar Maskinen alldeles för högt från någon närliggande lägenhet, och jag kan inte låta bli att tänka på det komiska i att jag hört samma artist spelas på nyårsnatten på en ö långt, långt härifrån, och att jag för ca 2 veckor sen stod i ett kök och diskuterade grillning med ena halvan av samma band.

Fimpar dagen. Sätter på Per Mobergs sommarprat och fixar matlåda.

En såndär typisk Göteborgsk ordvits har förföljt mig hela dagen. Under gårdagen också. Jag vet inte varför, men oftast har den kommit mig till minnes var gång jag närmat mig dryckesavdelningen, varför kan jag inte säga eftersom själva lokaliseringen inte har någonting med den lama vitsen att göra. Det var två kockar, men en smet, tänker jag åter då jag på vägen från kassan passerar gången med dryck. Jag ler inte ens, den är så lam (och inombords uttjatad) att jag inte ens ids dra på smilbanden. Men en smet. Pointless.

Det har regnat i två dagar nu, och jag tror jag gillar det. Visserligen frammanar det en lätt mellankolisk känsla, men det känns som att det är något jag gått och väntat på. Kanske är det bara kontrasten jag saknat, mitt i allt solsken. Kanske är det bara känslorna. Jag har nog alltid gillat regn. Kanske ger det mig en genväg till mina känslor, gör att ledset och sorgset lättare kan få komma till utlopp.

Efter två dagars närmast befriande regn hade regnet upphört i morse. Jag försov mig, och vaknade samtidigt som jag skulle börja. Ringde ett samtal om försening, och förklarade att jag skulle komma ca 45 minuter sent. Okej, inget mer med det. Jag tror nog det värsta med att ha 45 minuters restid från hem till jobb inte har någonting med att det det är tre långa kvartar jag måste resa. Det går oftast, med undantaget att jag måste byta anslutning två gånger, väldigt smidigt, och med Sommar i P1 närmast flyger tiden iväg. Men det är dagar som denna, när dagen börjat på sämsta tänkbara möjliga sätt, som det känns som världens längsta resa. 13 minuters väntan vid bussbyte känns som en evighet, och hela resan ut till Partille spenderar jag tänkandes på vad som just sker, och jag skäms ögonen ur mig mentalt. Inga hårda ord. En lätt hint, en ursäkt, sen bara bita ihop och jobba järnet som om inget hänt.

Visste vad det var för dag idag. När jag såg på klockan 11.26 ville en impuls få mig att börja gråta. Jag visste vad det var för dag, och jag visste att det i samma stund som jag satt och matade varor pågick en begravning jag hellre skulle vara på. Tror aldrig förr jag längtat till en begravning, men just där och då kändes det bara fel att vara någon annanstans än Torsångs kyrka.

Imorgon är det söndag, och då börjar jag jobba vid 8. Jobbet kom till sist. Lugn lördag.

Dagarna fullkomligt flyger iväg, och plötsligt är juli slut. Denna sommaren, som nog inte riktigt varit sommar i dess tidigare bemärkelse, tycks skilja sig mest från tidigare somrar genom att rikta fokus mer kring en tillvaro som bör gå ihop snarare än ett fokus på nöjen. Kändes till en början riktigt jobbigt, i synnerhet som jobbet inte visade sig vara som jag föreställt mig. Men nu, mitt uppe i allt och då jobbet faktiskt börjat bli frekvent, då känns tillvaron faktiskt okej. Inte 100, men kanske 95. Gillar läget, tar det för vad det är. Jag har blivit väldigt bra på det.

Fan, det här ordnar sig. Det löser sig. Jag ser trots frågetecken med inkomst och boende fram emot detta. Det känns lite främmande att börja plugga igen, men samtidigt… Det vore roligt. Väldigt roligt. Och ett steg i riktning mot den tillvaro jag behöver, med kunskap och reflektion som pusselbitar i vardagen, som ger något och som väcker sovande grå till liv. Jag ser faktiskt fram emot det, även om jag just nu lagom vant mig och börjat trivas riktigt mycket på jobbet. Men jag behöver vidare.

Jag ska hem till Borlänge i slutet av augusti. Efter att inte ha varit där på hela sommaren känns det nog trots allt välkommet, att ta sig hemöver och krama kisse och familj. Dessutom kommer Elins sommarfest att äga rum. Helt enkelt, en tillställning där gamla vänner och bekanta till kära Elin samlas ute i ladan i Tomnäs, träffas, dricker, dansar och minns, precis som Elin själv planerat. Jag tror det blir fint. Eftersom jag missar begravningen nu i helgen spikar jag den helgen, som ändå är en klämvecka mellan jobb och skola, typ. En lillsemester från jobbsommaren, typ.

En liten näve i magen, och dag tre av ingenting. Känner mig stundom rätt tom, och den där näven i magen tar liksom lite luften ur mig. Jag vet inte vad det är, om jag bara inte känt mig hundra på sistone. För många aber, som sänker ribban. Vandrar i ett behagligt kvällsljummet Göteborg, mår lätt illa över högljudda fotbollslag. I mängder.

Har dilemmat huruvida jag ska åka hem till Borlänge för ett farväl i slutet av nästa vecka. Vet av erfarenhet att det skulle göra väldigt gott, och det känns på ett sätt lite som att jag har ett behov av det också. Jag skulle klara mig utan, men det skulle kännas speciellt. Vi får se.

Sitter mycket still, och känner lätt apati. Meningsfullheten kom liksom av sig, och imorgon är alltid en nystart. Imorgon, imorgon, inte nu men sen. Ikväll har jag i alla fall storkokat, matlådor för några dagar är löst. Nu återstår bara disk och städ, det senare problemet. Men imorgon är en ny dag.

Jag tror inte så mycket har med Elin att göra, det råkade bara vara ytterligare en sak. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig, och jag antar att jag inte är inställd nog på att saker faktiskt sällan blir exakt som man föreställt sig att det skulle bli. Efter ett halvårs spontanitet tycks krocken mellan det som är som det alltid varit och det nya löst rotade frontal, och det tycks allt för lätt att falla in i gamla invanda spår. Har mycket i åtanke nu jag inte hade för ett år sen, men jag skulle ljuga om jag påstod att alla idéer, visioner och funderingar blivit genomförda såsom det en gång var tänkt.

Balansen. Har hört att det underlättar om man lyfter blicken framåt. Men kan jag då till fullo uppleva det som är nu?

Efter några oroväckande facebook-uppdateringar (hej, varför ska man prata med varann…) och ett mail till en vän fick jag mina farhågor besannade. Känner mig mest tom och lätt sorgsen, en vän har gått bort i cancer. Minns min chock våren förra året när jag efter ett “Är i Dalarna över påsk, lust att ses? :)”-sms fick ett samtal där hon berättade vad som hänt. Lukemi. Sorgset besked, men mitt uppe i alltihop var det hon som lät mest optimistisk, och såg framåt. Hon besegrade den. Hon vann. Hon var friskförklarad. I våras så var det dags igen, och denna gången blev det hela för mycket. Igår kväll var det över.

Jag kommer aldrig att kunna förenas med känslan av att en alltför ung person försvinner. Ålder är en sak, men när en person och vän som man vet redan haft det svårt och uppförsbacke somnar in för gott känns det bara orättvist. Tänker på känslan av att bry sig, men att inte våga ringa. Tänker på samtalet jag ringde för någon vecka sen, utan svar. Tyckte det var synd, men tänkte inte mer på det. Då. Lyssnar på Björns vänner och känner.

Jag påminns åter av känslan av att inte ta mina vänner för givet. Att sträva efter att inte strunta i bara för att man vet att någon finns där, att känna och att älska. Det här förändrar ingenting, det känns bara som… här tar orden slut.

Älska de du älskar, känn det du känner. Kom ihåg och minns med värme. Tack för fina minnen, stöd, värme och vänskap Elin. Var du än är.

Det känns som att jag börjar komma in i lunken nu. Jag trivs bra på ICA, och trivs helt okej med att komma ut på tågen ibland. Samtidigt som jag fortfarande trivs mellan varven på mitt förra jobb känner jag att jag funnit något nytt och spännande som stimulerar mer, och som faktiskt får tiden att gå lite fortare och dagarna att kännas lite gladare. Pendling ut till Partille måsåvara, jag har ett jobb jag trivs med, och gnäller inte över det.

Vad jag dock muttrar lite över är ekonomin. Efter att i nästan 3 års tid varit någotsånär bekymmerslös vad det gäller pengar, då jag alltid haft fast inkomst och inga explosivt stora utgifter. Nu finner jag mig plötsligt i en situation då jag faktiskt måste börja överväga om jag faktiskt har råd med olika saker, och det känns både trist och ovant. Nu skulle man kunna se det som att det är nyttigt, och det är det väl på ett eller annat sätt. Men att inte ha det svängrum jag vant mig vid tidigare känns lite trist, och även om det kanske är något jag lär få uppleva mer av då jag börjar plugga känns det ändå som något jag helst klarat mig utan att behöva fundera på denna sommaren.

Festival känns tyvärr som ett fett no-no denna sommaren. Med PNL-missen färskt i åtanke (känns betydligt bättre nu när det är passé) känns det lätt gruvligt att tvinga mig själv att inse att jag inte har råd, än mindre tid (sett till missade arbetstillfällen jag så väl behöver just nu) att fara iväg i nästan en vecka. Trots ännu ett år av lovande musik, trots närmare tjoget vänner och bekanta som ska dit. Trots trots. Ett halvår på vift är i det långa loppet flera gånger om värt en sommar på hemmaplan, som åter är härliga Göteborg. För det är i Göteborg jag vill vara på sommaren. Förutom möjligtvis på midsommar, då.

Då är frågan. Ska jag/har jag råd/tid att åka till Stockholm nu på söndag för en liten minisemester och häng/fest/inredning tillsammans med vänner, bekanta och musiker? Kanske, kanske. Men ack, ack. Det vore ju så fint…