Insåg att fem månader förflutit sen jag skrev här senast. Fem månader, och jag kan nog fortfarande inte förstå att jag faktiskt ännu en gång är student, denna gången på universitet och väljer more or less att läsa vad jag vill. Det känns ovant, och jag har nog svårt att vänja mig vid identiteten som student. Hösten har faktiskt kommit att bli en av de bättre de senaste åren, med dagar som allt som oftast fyllts med intressanta föreläsningar såväl som en berikande vardag i varmt sällskap. Jag kämpar fortfarande för att uppnå struktur och ramar för vardagen, allt för att undvika det okontrollerade kaos som så lätt uppstår när göromålen blir fler än ett. För tredje kursen i rad kämpar jag med ett konstant eftersläp vad det gäller läsningen, något som är det som kommit att sinka mig mest vad det gäller skolgången. Disciplinen för att faktiskt läsa såpass mycket som jag bör ha finns inte alltid. Får mitt lata jag övertaget kommer jag aldrig kunna känna mig ledig.
Jag minns nostalgiskt tiden då orden flöt, hur jag kunde uppnå sinnesfrid genom att låta fingrarna dansa över tangenterna. Det känns inte alls lika naturligt när jag skriver nu. Kanske är jag bara ringrostig. Kanske tillhör det en svunnen tid, det här med att vika ut sig emotionellt. Kanske har jag bara funnit nya ventiler för det som måste ut. Jag vet bara att jag ibland kan tänka på detta skrivandet, och känna att det fyller en fin, nästan vacker funktion. Jag tycker om det, även om det ibland känns som att jag släpper in människor närmare än jag egentligen önskar. Det är en balans, och det finns en svårighet i att blogga anonymt, och skulle jag göra det skulle det hela ändå förlora sin poäng. Nej, orden är fortfarande viktiga, men de finner sitt utlopp på andra håll.
Det som på något sätt tränger mig och upptar tankeverksamhet är vänskap, och den inneboende viljan att vara överallt och med alla samtidigt. Detta har de senaste månaderna varit svårt att få ihop livet som helhet med alla dess önskade biståndsdelar, mycket på grund av dålig planering. En känsla av att aldrig vara riktigt ledig gör att det inte alls känns lika lätt att “unna sig” att vara social. Det blir den lilla studiebubblan, just för att det är praktiskt, och det dåliga samvetet. Riktig vänskap består ändå, det vet jag, och jag har tagit upp det med personer under hösten. Men känslan som förföljer en, att aldrig vara fullt så närvarande, intresserad och engagerad som jag önskar vara, den är svår att släppa.
Jobbar på rutiner. Inbillar mig att våren löser allt.
