Det känns som att jag börjar komma in i lunken nu. Jag trivs bra på ICA, och trivs helt okej med att komma ut på tågen ibland. Samtidigt som jag fortfarande trivs mellan varven på mitt förra jobb känner jag att jag funnit något nytt och spännande som stimulerar mer, och som faktiskt får tiden att gå lite fortare och dagarna att kännas lite gladare. Pendling ut till Partille måsåvara, jag har ett jobb jag trivs med, och gnäller inte över det.

Vad jag dock muttrar lite över är ekonomin. Efter att i nästan 3 års tid varit någotsånär bekymmerslös vad det gäller pengar, då jag alltid haft fast inkomst och inga explosivt stora utgifter. Nu finner jag mig plötsligt i en situation då jag faktiskt måste börja överväga om jag faktiskt har råd med olika saker, och det känns både trist och ovant. Nu skulle man kunna se det som att det är nyttigt, och det är det väl på ett eller annat sätt. Men att inte ha det svängrum jag vant mig vid tidigare känns lite trist, och även om det kanske är något jag lär få uppleva mer av då jag börjar plugga känns det ändå som något jag helst klarat mig utan att behöva fundera på denna sommaren.

Festival känns tyvärr som ett fett no-no denna sommaren. Med PNL-missen färskt i åtanke (känns betydligt bättre nu när det är passé) känns det lätt gruvligt att tvinga mig själv att inse att jag inte har råd, än mindre tid (sett till missade arbetstillfällen jag så väl behöver just nu) att fara iväg i nästan en vecka. Trots ännu ett år av lovande musik, trots närmare tjoget vänner och bekanta som ska dit. Trots trots. Ett halvår på vift är i det långa loppet flera gånger om värt en sommar på hemmaplan, som åter är härliga Göteborg. För det är i Göteborg jag vill vara på sommaren. Förutom möjligtvis på midsommar, då.

Då är frågan. Ska jag/har jag råd/tid att åka till Stockholm nu på söndag för en liten minisemester och häng/fest/inredning tillsammans med vänner, bekanta och musiker? Kanske, kanske. Men ack, ack. Det vore ju så fint…