Efter några oroväckande facebook-uppdateringar (hej, varför ska man prata med varann…) och ett mail till en vän fick jag mina farhågor besannade. Känner mig mest tom och lätt sorgsen, en vän har gått bort i cancer. Minns min chock våren förra året när jag efter ett “Är i Dalarna över påsk, lust att ses? :)”-sms fick ett samtal där hon berättade vad som hänt. Lukemi. Sorgset besked, men mitt uppe i alltihop var det hon som lät mest optimistisk, och såg framåt. Hon besegrade den. Hon vann. Hon var friskförklarad. I våras så var det dags igen, och denna gången blev det hela för mycket. Igår kväll var det över.

Jag kommer aldrig att kunna förenas med känslan av att en alltför ung person försvinner. Ålder är en sak, men när en person och vän som man vet redan haft det svårt och uppförsbacke somnar in för gott känns det bara orättvist. Tänker på känslan av att bry sig, men att inte våga ringa. Tänker på samtalet jag ringde för någon vecka sen, utan svar. Tyckte det var synd, men tänkte inte mer på det. Då. Lyssnar på Björns vänner och känner.

Jag påminns åter av känslan av att inte ta mina vänner för givet. Att sträva efter att inte strunta i bara för att man vet att någon finns där, att känna och att älska. Det här förändrar ingenting, det känns bara som… här tar orden slut.

Älska de du älskar, känn det du känner. Kom ihåg och minns med värme. Tack för fina minnen, stöd, värme och vänskap Elin. Var du än är.