En liten näve i magen, och dag tre av ingenting. Känner mig stundom rätt tom, och den där näven i magen tar liksom lite luften ur mig. Jag vet inte vad det är, om jag bara inte känt mig hundra på sistone. För många aber, som sänker ribban. Vandrar i ett behagligt kvällsljummet Göteborg, mår lätt illa över högljudda fotbollslag. I mängder.

Har dilemmat huruvida jag ska åka hem till Borlänge för ett farväl i slutet av nästa vecka. Vet av erfarenhet att det skulle göra väldigt gott, och det känns på ett sätt lite som att jag har ett behov av det också. Jag skulle klara mig utan, men det skulle kännas speciellt. Vi får se.

Sitter mycket still, och känner lätt apati. Meningsfullheten kom liksom av sig, och imorgon är alltid en nystart. Imorgon, imorgon, inte nu men sen. Ikväll har jag i alla fall storkokat, matlådor för några dagar är löst. Nu återstår bara disk och städ, det senare problemet. Men imorgon är en ny dag.

Jag tror inte så mycket har med Elin att göra, det råkade bara vara ytterligare en sak. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig, och jag antar att jag inte är inställd nog på att saker faktiskt sällan blir exakt som man föreställt sig att det skulle bli. Efter ett halvårs spontanitet tycks krocken mellan det som är som det alltid varit och det nya löst rotade frontal, och det tycks allt för lätt att falla in i gamla invanda spår. Har mycket i åtanke nu jag inte hade för ett år sen, men jag skulle ljuga om jag påstod att alla idéer, visioner och funderingar blivit genomförda såsom det en gång var tänkt.

Balansen. Har hört att det underlättar om man lyfter blicken framåt. Men kan jag då till fullo uppleva det som är nu?