Dagarna fullkomligt flyger iväg, och plötsligt är juli slut. Denna sommaren, som nog inte riktigt varit sommar i dess tidigare bemärkelse, tycks skilja sig mest från tidigare somrar genom att rikta fokus mer kring en tillvaro som bör gå ihop snarare än ett fokus på nöjen. Kändes till en början riktigt jobbigt, i synnerhet som jobbet inte visade sig vara som jag föreställt mig. Men nu, mitt uppe i allt och då jobbet faktiskt börjat bli frekvent, då känns tillvaron faktiskt okej. Inte 100, men kanske 95. Gillar läget, tar det för vad det är. Jag har blivit väldigt bra på det.

Fan, det här ordnar sig. Det löser sig. Jag ser trots frågetecken med inkomst och boende fram emot detta. Det känns lite främmande att börja plugga igen, men samtidigt… Det vore roligt. Väldigt roligt. Och ett steg i riktning mot den tillvaro jag behöver, med kunskap och reflektion som pusselbitar i vardagen, som ger något och som väcker sovande grå till liv. Jag ser faktiskt fram emot det, även om jag just nu lagom vant mig och börjat trivas riktigt mycket på jobbet. Men jag behöver vidare.

Jag ska hem till Borlänge i slutet av augusti. Efter att inte ha varit där på hela sommaren känns det nog trots allt välkommet, att ta sig hemöver och krama kisse och familj. Dessutom kommer Elins sommarfest att äga rum. Helt enkelt, en tillställning där gamla vänner och bekanta till kära Elin samlas ute i ladan i Tomnäs, träffas, dricker, dansar och minns, precis som Elin själv planerat. Jag tror det blir fint. Eftersom jag missar begravningen nu i helgen spikar jag den helgen, som ändå är en klämvecka mellan jobb och skola, typ. En lillsemester från jobbsommaren, typ.