En såndär typisk Göteborgsk ordvits har förföljt mig hela dagen. Under gårdagen också. Jag vet inte varför, men oftast har den kommit mig till minnes var gång jag närmat mig dryckesavdelningen, varför kan jag inte säga eftersom själva lokaliseringen inte har någonting med den lama vitsen att göra. Det var två kockar, men en smet, tänker jag åter då jag på vägen från kassan passerar gången med dryck. Jag ler inte ens, den är så lam (och inombords uttjatad) att jag inte ens ids dra på smilbanden. Men en smet. Pointless.
Det har regnat i två dagar nu, och jag tror jag gillar det. Visserligen frammanar det en lätt mellankolisk känsla, men det känns som att det är något jag gått och väntat på. Kanske är det bara kontrasten jag saknat, mitt i allt solsken. Kanske är det bara känslorna. Jag har nog alltid gillat regn. Kanske ger det mig en genväg till mina känslor, gör att ledset och sorgset lättare kan få komma till utlopp.
Efter två dagars närmast befriande regn hade regnet upphört i morse. Jag försov mig, och vaknade samtidigt som jag skulle börja. Ringde ett samtal om försening, och förklarade att jag skulle komma ca 45 minuter sent. Okej, inget mer med det. Jag tror nog det värsta med att ha 45 minuters restid från hem till jobb inte har någonting med att det det är tre långa kvartar jag måste resa. Det går oftast, med undantaget att jag måste byta anslutning två gånger, väldigt smidigt, och med Sommar i P1 närmast flyger tiden iväg. Men det är dagar som denna, när dagen börjat på sämsta tänkbara möjliga sätt, som det känns som världens längsta resa. 13 minuters väntan vid bussbyte känns som en evighet, och hela resan ut till Partille spenderar jag tänkandes på vad som just sker, och jag skäms ögonen ur mig mentalt. Inga hårda ord. En lätt hint, en ursäkt, sen bara bita ihop och jobba järnet som om inget hänt.
Visste vad det var för dag idag. När jag såg på klockan 11.26 ville en impuls få mig att börja gråta. Jag visste vad det var för dag, och jag visste att det i samma stund som jag satt och matade varor pågick en begravning jag hellre skulle vara på. Tror aldrig förr jag längtat till en begravning, men just där och då kändes det bara fel att vara någon annanstans än Torsångs kyrka.
Imorgon är det söndag, och då börjar jag jobba vid 8. Jobbet kom till sist. Lugn lördag.
