Okej, jag ska ärligt erkänna att jag med halvdant intresse följt Way out west’s nyhetspubliceringar och bandsläpp. Då denna sommaren inte riktigt blivit som jag tänkt, har liksom det där intresset för att plita ihop hur jag kommer att tvingas springa mellan scener och vilka band jag tänker mig att se helt kommit av sig. I synnerhet som jag bestämt mig såpass nyligen för att dra på festi-Slottskogen.

Och jag blir gång på gång överrumplad när jag får frågan “Jamen vilka band spelar då?”, och stammar fram något i stil med “Ja, alltså, Jens Lekman kommer, MIA, The XX… Håkan. Iggy också.” Och jag känner inte att jag är beredd att gå över lik för att se några av de band som skyltas med störst font, även om det såklart kommer bli fett att traska förbi såväl Pavement som Iggy.

Men det där med “unik Sverige-spelning” har sällan varit något som klingat fantastiskt i mina öron. Kanske är jag bara smal och svensklyssnande, men när jag så ögnade igenom samtliga akter och fastnade för “Christopher Sander med vänner” kändes det som om något inom mig hoppade till. [ingenting] må ha varit förra årets största besvikelse/sömnpiller, men när upplägget är ungefär som Hajens förra året - sent sista kvällen, och troligtvis kommer det att bli väldigt intimt. Gissar att det blir en sån där spelning man går på och liksom svävar ifrån när det hela är över, eller något man dissar för man är trött eller vill efterfesta. Vi får se.

Denna hade jag dock inte upptäckt förrän nu, och då är den över ett år gammal. Hur gick det till, egentligen?